söndag 14 oktober 2012
nims 2.0 och SD ut ur riksdagen 2014
Ostrukturead försök att peka åt olika håll. Skrivet av en ostrukturerad människa på en blogg som inte är en blogg utan en arbetsyta förtillfällig offentlig
Nims 2.0 är ett konstprojekt där man retas med Lars Vilks.
Man gör rätt på alla nivåer:
1. språket: lugnt, mjukt, elakheter finns där men hatet våldet ej
2. Ordvalen: vanlig begriplig svenska. (common ground)
3. Metoden: bilden, filmen. <<< tyvärr en anpassning till att skriven text inte är förstörd men förgiftad
4. Tempot: Andas. Allt är under kontroll. Faran finns inte. Det är bara hjärnspöken.
5. Jag läser in samma politiska analys som min:
skit i Vilks.Han är den mest lättkränkta pajas som finns. Täppas är också en vettig folkkär figur, som nyss vågat retas med Vilks.
SDväljare kan inte mötas i samma tonläge. Tonläget gynner farakänslan och försvårar presentation av lösningen . Testa sträng far som säger ifrån men visar beredskap att förlåta och snacka.
Ska man möta SD-s väljare problem så måste man visa att man delar det materiella problemet Analysera det materiellt först. Sen på överbyggnadsnivå. Se var hur islam och invandrare kommer in i bilden. Ordlistan säger sig självt.
Vidareläsning: hope not hate England. 2 skäggiga gubbar ( Marx Freud ) Tage DAnielsson
lördag 13 oktober 2012
Sagan om hyreskampen inklusive parfymtanter och ABBA
Satt i bruset och såg några twittra om gamla tider på Söder. Livet är både politik och annat. Skrev en skröna .
En ung man går Skånegatan fram. Livet leker solen steker men icke stekarna ty de var ännu få . Söderbröder hejar på hammarby och vepekå.
Bostaden
Etta på Skånegatan. Vägg med hannas bar. Tack fru fortuna. Inget ruffel och båg inblandat.
Hyresvärden:
ABBA-dotter gift med folkkär artist. Skötte kåken via förvaltarbolag.
Juridiken:
Trenden var att "blåsa ut" för att medelst kakel och handdukstork få dubbel hyra. Hyresgästföreningen kunde bromsa något men i hyresnämnd var man torsk.
Motgruppen:
I fronten parfymtanten. Kungaporträtt , rysch pysch, färdtjänst för bättre lunch inkl dryck. Men levde så med värdighet i behåll.
Den unge mannen. Mediafolk.
Icke närvarande:
hyresgäster som stod värden nära. Ganska få.
Processen:
långvarig. När sugar tappades var det parfymtanten som var energikällan. Mycket information och dialog och taktiksnack.
Vinnarfaktor 1: värdens känslighet för rubrikerna "känd folkkär artist dubblar hyror för pensionärer"
Slutresultatet:
när förvaltaren tröttnat på oss och började hosta om hyresnämnden blev det att vi sålde våra underskrifter mot något reducerad ny hyra plus en variant där man får ny lägenhet via bostadsförmedlingen. Dessutom blev vår braiga idé om detaljer byggtekniskt accepterad.mora
MOraliskt 100% rätt av oss? döm själv.
Var det jobbigt ? Ja
Sensmoral: det är parfymtanterna som avgör. Vi retades lite om kungen ibland.
Lever parfymtanten? Ytterst osannolikt.
torsdag 11 augusti 2011
Vänsterns "ledarval" -modern process??
ja nu börjar cirkusen kan ju cyniker säga. "Experterna" i fulmedia drar igång och alla v-are ska hänga med. Energiåtgången relativt andra uppgifter?
Man har ju även ett metodval i hur man går tillväga. En gyllene chans att visa att man är annorlunda.
Det förefaller ju tyvärr också som att partiets politiska linje avgörs av partiledaren, i alla fall att döma av hur argumenten går för person X eller Y. Kan ju tyckas märkligt...
Strukturella problem:
1) definiera partiledarens uppgifter. Är det huvudsakligen a) intern ledning , partibygge, peppning b) riksdagen c) media d) kontakter med andra rörelser etc. '
Ingen kan vara ideolog, analytiker, mysgubbe/gumma, partibyggare, konfliktlösare, arbetsledare och fotomodell samtidigt. Här måste alltså första prion läggas, innan person diskuteras.
2) definiera partiledarens egenskaper, kravlistan. Den styrs ju av punkt 1.
Min röst går till den som gör sig bäst i teve och som marknadsförare. Om det är kvinna, arbetarbakgrund eller icke-etniskt-svensk så är det plus men egenskapen "bra i teve" går först. Om personen är bra i teve men usel intern ledare ( som Schyman) så får man parera det med en stark partisekr eller VU. Om personen är usel i teve men bra intern ledare : mer svårhanterat.
Varför inte använda nätet parallellt med den sedvanliga processen ( som ju ofta urartar till maktspel, korridorssnack etc).
Några förslag:
Det finns ett partiprogram- är det så att saker och ting är otydliga så är det ju programmet som gäller. Det verkar tyvärr som partiprogrammet inte används till ett skvatt, alla diskussioner förs liksom på ruta noll hela tiden.
Ge alla v-medlemmar access till en särskild sajt. Kan byggas som ett färdigt forum eller en wiki.Eller till och med som en e-post lista
Dela upp den i ordf kandidater och PS-kand.
Låt folk ställa frågor till alla kandidater. Moderera så att frågorna blir så konkreta som möjligt. Dela upp i analytiska frågor ( efter sakområde möjligen) och organisatoriska frågor.
Ha ett antal frågor av FAQ karaktär redan från början. I bästa fall utvecklas en frågebank och tydliga skillnader kommer fram.
Skriv ut 1 / månad och bifoga till v-press.
Eventuellt opinionsmätningar men tveksamt värde.
Eventuellt schemalagda chattar.
På det sättet slipper man all tjafs om processer.
Man har ju även ett metodval i hur man går tillväga. En gyllene chans att visa att man är annorlunda.
Det förefaller ju tyvärr också som att partiets politiska linje avgörs av partiledaren, i alla fall att döma av hur argumenten går för person X eller Y. Kan ju tyckas märkligt...
Strukturella problem:
1) definiera partiledarens uppgifter. Är det huvudsakligen a) intern ledning , partibygge, peppning b) riksdagen c) media d) kontakter med andra rörelser etc. '
Ingen kan vara ideolog, analytiker, mysgubbe/gumma, partibyggare, konfliktlösare, arbetsledare och fotomodell samtidigt. Här måste alltså första prion läggas, innan person diskuteras.
2) definiera partiledarens egenskaper, kravlistan. Den styrs ju av punkt 1.
Min röst går till den som gör sig bäst i teve och som marknadsförare. Om det är kvinna, arbetarbakgrund eller icke-etniskt-svensk så är det plus men egenskapen "bra i teve" går först. Om personen är bra i teve men usel intern ledare ( som Schyman) så får man parera det med en stark partisekr eller VU. Om personen är usel i teve men bra intern ledare : mer svårhanterat.
Varför inte använda nätet parallellt med den sedvanliga processen ( som ju ofta urartar till maktspel, korridorssnack etc).
Några förslag:
Det finns ett partiprogram- är det så att saker och ting är otydliga så är det ju programmet som gäller. Det verkar tyvärr som partiprogrammet inte används till ett skvatt, alla diskussioner förs liksom på ruta noll hela tiden.
Ge alla v-medlemmar access till en särskild sajt. Kan byggas som ett färdigt forum eller en wiki.Eller till och med som en e-post lista
Dela upp den i ordf kandidater och PS-kand.
Låt folk ställa frågor till alla kandidater. Moderera så att frågorna blir så konkreta som möjligt. Dela upp i analytiska frågor ( efter sakområde möjligen) och organisatoriska frågor.
Ha ett antal frågor av FAQ karaktär redan från början. I bästa fall utvecklas en frågebank och tydliga skillnader kommer fram.
Skriv ut 1 / månad och bifoga till v-press.
Eventuellt opinionsmätningar men tveksamt värde.
Eventuellt schemalagda chattar.
På det sättet slipper man all tjafs om processer.
fredag 29 juli 2011
http://gudmundson.blogspot.com/2004/10/och-min-rst-gr-till.html
Klipp och klistrat på heder och samvete från Gudmonsson 2004. Döm själva.
gudmundson
Swedish and international current affairs as seen through a drunken haze.
tisdag, oktober 26, 2004
Och min röst går till...
Jag tillhör dem som från dag ett ansåg att John Kerry var chanslös.
Sen började kändisarna rada upp sig. Whoopi Goldberg. Susan Sarandon. Matt Damon. Bruce Springsteen. Ben Affleck. Bono.
So what?
Fortfarande chanslös.
Sen ställde sig de politiska krafterna vid Kerrys sida. Jose Zapatero. Jaqcues Chirac. Yasser Arafat. Kim Jong-Il. Göran Persson.
Med såna vänner behöver man inga fiender.
Kerry hade fortfarande inte en chans.
Sen var det pressen som gav sitt stöd. Washington Post. New York Times. CBS. The Guardian. Cecilia Uddén.
Spela roll!
De kan inte röra George W Bush i ryggen.
Men jag blev allvarligt oroad när en av världens skarpaste hjärnor helt oförhappandes ställde sig bakom John Kerry. Att mannen som skrivit en lysande bok med titeln How The Mind Works, alltså Steven Pinker, skulle stötta Kerry kändes som en självmotsägelse. Å andra sidan har han ju också skrivit en med titeln The Blank Slate. Det kanske var det han menade. Jag blev i alla fall lite oroad.
Jag tryggades av att George W Bush i vilket fall har världens främsta film-komiker på sin sida. Republikanen Adam Sandler väger liksom upp alla ovanstående. Se Big Daddy, eller Fifty first dates, förresten, så håller ni med mig.
Men häromdagen blev det oroligt igen. Det liksom vände sig i magen för mig. Britney Spears kom ut som Bush-anhängare.
Jag kände att luften höll på att gå ur kampanjen, och att det var dags för Bush-laget att återfå lite trovärdighet. Dags för elefanten att resa sig upp.
Så håll i er.
Därför skulle jag rösta på George W Bush:
Vi är i krig.
Ni kanske inte har tänkt på det – men så är det. Vi är i krig. För amerikanerna blev det uppenbart den elfte september 2001. Merparten av Europa har dock fortfarande inte förstått. Trots två hundra döda i Madrid. Trots tre hundra döda i Beslan.
De dödar barn, förihelvete!
Det är inget nytt krig. Det fjärde världskriget inleddes för flera decennier sedan, med terrorismens sammanväxt med marxismen på sextiotalet. Det är inget nytt krig. Bara krig på ett helt nytt sätt.
Jag kanske måste förklara lite.
De första och andra världskrigen känner ni förstås till, men det tredje?
Det tredje världskriget utspelade sig under det vilseledande namnet "kalla kriget". Det där tillståndet som de flesta svenskar tror fanns till för att förhindra ett tredje världskrig, och som de flesta svenskar tror kulminerade i Grisbukten, kalla kriget alltså, det var just ett tredje världskrig. Och visst, för oss i tredje vägens Sverige var det ju kallt. Det var desto varmare i Guatemala, Nicaragua, Vietnam, Ungern och Afghanistan, för att bara nämna några platser.
Det kalla kriget, alltså det tredje världskriget, tog slut när Sovjetunionen imploderade – vilket kanske inte hade hänt om sovjetexpansionen hade fått fortsätta utan motstånd på ovanstående platser. Friheten och marknadsekonomin hade segrat.
Men under tiden växte det nya kriget fram. Ibland som en direkt följd av det tredje världskriget. Se till exempel på Talibanerna i Afghanistan som göddes av USA. Kortsiktigt, kan man tycka med dagens glasögon. Men nödvändigt då, och för sent att ångra idag.
Den islamofascistiska rörelsen har växt sig stark under tre decennier. Den elfte september 2001 hade den sin höjdpunkt, får vi hoppas. Det är det valet i USA handlar om.
Men det är inte helt tydligt ifrån vår horisont.
Det stora problemet är att fienden i det här kriget inte ser ut eller beter sig som vid tidigare krig. Hade islamofascisterna valt det gamla goda renhåriga sättet att kriga, med reguljära armeer, kolonner och ärtsoppa, så hade de varit utplånade nu. Därför har de fått byta metod. Därför har de fått byta utseende. Men vi behöver inte låta oss luras, för på en punkt känner vi igen fienden – målet att utplåna vår civilisation delar de med sina föregångare.
Det här nya sättet att kriga kallas lämpligt nog "den fjärde generationens krigföring". Jag har skrivit om det förut, men jag upprepar:
Den första generationens krigföring sköttes av muskötbeväpnade män, uppställda på rad på ett öppet fält. Var den ena parten numerärt överlägsen utplånades den andra.
Den andra generationens krigföring uppstod när man uppfunnit artilleriet. Eldkraft blev viktigare än mankraft.
Den tredje generationen kom med stridsvagnen. Rörligheten gjorde tidpunkt viktigare än plats, vilket ytterligare förändrade betydelsen av antalet soldater.
I den fjärde generationens krig är den ena krigförande parten i traditionell militär mening så överlägsen att fienden väljer att överge det konventionella och istället ägna sig åt annan strid. Den militärt starka parten upptäcker plötsligt att det saknas en enkelt definierad och uniformerad fiende. I sig är just det förvisso inget nytt. Det har kallats assymetriskt krig, eller lågintensivt krig, eller gerillakrig.
I den fjärde generationens krig är fienden som vanligt hänsynslös. Men med lite nya metoder.
Fienden beblandar sig med civila. Förvarar sina vapen i kyrkor och moskéer. Skjuter sina raketgevär inifrån sjukhusbyggnader. Lurar barn att bära bomber. Saknar varje antydan till uniform.
Den långsiktiga strategin, att freda ett område från inblandning och påtvinga förändring på sin motpart, är densamma som i tidigare sorters krig. Taktiken helt annorlunda.
Fienden vill skapa ett demoraliserande kaos. Kaoset kan man skapa med många metoder. Folkfördrivning med omfattande flyktingströmmar som följd kan vilket gangstergäng med machetes som helst åstadkomma, vilket Rwanda visade. Klanstrider kan framkallas med enkla slagord målade på en vägg och en molotov cocktail. Religiöst inbördeskrig får du om du bränner ner två, tre kyrkor eller moskéer. Kidnappning av civila sprider skräck i varje affärsrelation i området.
Men det räcker inte med kaos. Det måste vara demoraliserande också.
Och då kommer vi till nåt nytt. I informationssamhället finns en väldigt god infrastruktur för att föra ett demoraliserande krig.
Målet är att motpartens hemmaopinion måste övertygas om att kriget är för hemskt, för svårt, för dumt, eller för onödigt för att genomföras.
Det är där den moderna terrorismen gör sitt starkaste jobb. Al Qaida hade varit stendött om de inte verkat i den tid som kallas informationsåldern. De behöver det kapitalistiska internet. De behöver den kapitalistiska nyhetsförmedlingen. De behöver den kapitalistiska flyg- och transportbranschen. Sen behöver de bara fixa ett dåd i kvartalet så är allt klart.
Det så kallade motståndet i Irak fungerar exakt så.
När de väl har sett till att reportern från Al-Jazeera är på plats så är det bara att mörda, lemlästa och skända några biståndsarbetare, så är jobbet gjort. Koalitionens trupper blir bakbundna av en alltmer demoraliserad hemmaopinion, och...
...och just då är det presidentval.
Just nu, under en avgörande fas, eller i alla fall mitt under ett av många kommande viktiga slag i det fjärde världskriget, ska den ena parten rösta om de har förtroende för sin befälhavare.
Då börjar kändisarna rada upp sig. Whoopi Goldberg. Susan Sarandon. Bruce Springsteen. Ben Affleck. Bono.
Tagga ner. Ta det lugnt. Ta en feting. Give peace a chance!
Så fan heller.
Här har förenta staterna begåvats med en president som begriper att det fjärde världskriget brinner för fullt och som dessutom har begripit att kriget måste föras på ett helt nytt och tidigare oprövat sätt – genom att skapa demokratiska växthus mitt i satans ofruktbara öken - så vill mjukbrallorna och terroristkramarna låta trupperna packa ihop och åka hem.
Nej, George W Bush är rätt man. Han har fattat att kriget måste föras på ett helt nytt sätt.
Har ni förresten sett intervjun med Ann Coulter om valet och Irak?
John Hawkins: Do you think we're going to be able to successfully help the Iraqis become a Democratic country?
Ann Coulter: I was kind of hoping they'd go Republican.
Nåväl.
Islamofascisterna vill att vi ska svikta i tron. Islamofascisterna vill att vi ska tvivla. Islamofascisterna vinner om vi är demoraliserade. Det är deras taktik. Och mjukbrallorna vill lämna walkover.
Så fan heller.
Ekonomin är naturligtvis viktig. Handelshindren ska man såklart diskutera. Det finns säkert angelägna utbildningsfrågor också. För att inte tala om problemet med abortmotståndet.
Men det är inte det valet handlar om.
Är vi - jag skriver vi för jag hoppas så innerligt att vi tillhör den rätta sidan i det här kriget åtminstone - är vi demoraliserade, precis som islamofascisterna vill, eller är vi fast beslutsamma att vinna?
Hur demoraliserade Bono och Michael Stipe är behöver vi inte fundera så länge på, förstås.
Men vi andra?
av gudmundson kl 22:44
gudmundson
Swedish and international current affairs as seen through a drunken haze.
tisdag, oktober 26, 2004
Och min röst går till...
Jag tillhör dem som från dag ett ansåg att John Kerry var chanslös.
Sen började kändisarna rada upp sig. Whoopi Goldberg. Susan Sarandon. Matt Damon. Bruce Springsteen. Ben Affleck. Bono.
So what?
Fortfarande chanslös.
Sen ställde sig de politiska krafterna vid Kerrys sida. Jose Zapatero. Jaqcues Chirac. Yasser Arafat. Kim Jong-Il. Göran Persson.
Med såna vänner behöver man inga fiender.
Kerry hade fortfarande inte en chans.
Sen var det pressen som gav sitt stöd. Washington Post. New York Times. CBS. The Guardian. Cecilia Uddén.
Spela roll!
De kan inte röra George W Bush i ryggen.
Men jag blev allvarligt oroad när en av världens skarpaste hjärnor helt oförhappandes ställde sig bakom John Kerry. Att mannen som skrivit en lysande bok med titeln How The Mind Works, alltså Steven Pinker, skulle stötta Kerry kändes som en självmotsägelse. Å andra sidan har han ju också skrivit en med titeln The Blank Slate. Det kanske var det han menade. Jag blev i alla fall lite oroad.
Jag tryggades av att George W Bush i vilket fall har världens främsta film-komiker på sin sida. Republikanen Adam Sandler väger liksom upp alla ovanstående. Se Big Daddy, eller Fifty first dates, förresten, så håller ni med mig.
Men häromdagen blev det oroligt igen. Det liksom vände sig i magen för mig. Britney Spears kom ut som Bush-anhängare.
Jag kände att luften höll på att gå ur kampanjen, och att det var dags för Bush-laget att återfå lite trovärdighet. Dags för elefanten att resa sig upp.
Så håll i er.
Därför skulle jag rösta på George W Bush:
Vi är i krig.
Ni kanske inte har tänkt på det – men så är det. Vi är i krig. För amerikanerna blev det uppenbart den elfte september 2001. Merparten av Europa har dock fortfarande inte förstått. Trots två hundra döda i Madrid. Trots tre hundra döda i Beslan.
De dödar barn, förihelvete!
Det är inget nytt krig. Det fjärde världskriget inleddes för flera decennier sedan, med terrorismens sammanväxt med marxismen på sextiotalet. Det är inget nytt krig. Bara krig på ett helt nytt sätt.
Jag kanske måste förklara lite.
De första och andra världskrigen känner ni förstås till, men det tredje?
Det tredje världskriget utspelade sig under det vilseledande namnet "kalla kriget". Det där tillståndet som de flesta svenskar tror fanns till för att förhindra ett tredje världskrig, och som de flesta svenskar tror kulminerade i Grisbukten, kalla kriget alltså, det var just ett tredje världskrig. Och visst, för oss i tredje vägens Sverige var det ju kallt. Det var desto varmare i Guatemala, Nicaragua, Vietnam, Ungern och Afghanistan, för att bara nämna några platser.
Det kalla kriget, alltså det tredje världskriget, tog slut när Sovjetunionen imploderade – vilket kanske inte hade hänt om sovjetexpansionen hade fått fortsätta utan motstånd på ovanstående platser. Friheten och marknadsekonomin hade segrat.
Men under tiden växte det nya kriget fram. Ibland som en direkt följd av det tredje världskriget. Se till exempel på Talibanerna i Afghanistan som göddes av USA. Kortsiktigt, kan man tycka med dagens glasögon. Men nödvändigt då, och för sent att ångra idag.
Den islamofascistiska rörelsen har växt sig stark under tre decennier. Den elfte september 2001 hade den sin höjdpunkt, får vi hoppas. Det är det valet i USA handlar om.
Men det är inte helt tydligt ifrån vår horisont.
Det stora problemet är att fienden i det här kriget inte ser ut eller beter sig som vid tidigare krig. Hade islamofascisterna valt det gamla goda renhåriga sättet att kriga, med reguljära armeer, kolonner och ärtsoppa, så hade de varit utplånade nu. Därför har de fått byta metod. Därför har de fått byta utseende. Men vi behöver inte låta oss luras, för på en punkt känner vi igen fienden – målet att utplåna vår civilisation delar de med sina föregångare.
Det här nya sättet att kriga kallas lämpligt nog "den fjärde generationens krigföring". Jag har skrivit om det förut, men jag upprepar:
Den första generationens krigföring sköttes av muskötbeväpnade män, uppställda på rad på ett öppet fält. Var den ena parten numerärt överlägsen utplånades den andra.
Den andra generationens krigföring uppstod när man uppfunnit artilleriet. Eldkraft blev viktigare än mankraft.
Den tredje generationen kom med stridsvagnen. Rörligheten gjorde tidpunkt viktigare än plats, vilket ytterligare förändrade betydelsen av antalet soldater.
I den fjärde generationens krig är den ena krigförande parten i traditionell militär mening så överlägsen att fienden väljer att överge det konventionella och istället ägna sig åt annan strid. Den militärt starka parten upptäcker plötsligt att det saknas en enkelt definierad och uniformerad fiende. I sig är just det förvisso inget nytt. Det har kallats assymetriskt krig, eller lågintensivt krig, eller gerillakrig.
I den fjärde generationens krig är fienden som vanligt hänsynslös. Men med lite nya metoder.
Fienden beblandar sig med civila. Förvarar sina vapen i kyrkor och moskéer. Skjuter sina raketgevär inifrån sjukhusbyggnader. Lurar barn att bära bomber. Saknar varje antydan till uniform.
Den långsiktiga strategin, att freda ett område från inblandning och påtvinga förändring på sin motpart, är densamma som i tidigare sorters krig. Taktiken helt annorlunda.
Fienden vill skapa ett demoraliserande kaos. Kaoset kan man skapa med många metoder. Folkfördrivning med omfattande flyktingströmmar som följd kan vilket gangstergäng med machetes som helst åstadkomma, vilket Rwanda visade. Klanstrider kan framkallas med enkla slagord målade på en vägg och en molotov cocktail. Religiöst inbördeskrig får du om du bränner ner två, tre kyrkor eller moskéer. Kidnappning av civila sprider skräck i varje affärsrelation i området.
Men det räcker inte med kaos. Det måste vara demoraliserande också.
Och då kommer vi till nåt nytt. I informationssamhället finns en väldigt god infrastruktur för att föra ett demoraliserande krig.
Målet är att motpartens hemmaopinion måste övertygas om att kriget är för hemskt, för svårt, för dumt, eller för onödigt för att genomföras.
Det är där den moderna terrorismen gör sitt starkaste jobb. Al Qaida hade varit stendött om de inte verkat i den tid som kallas informationsåldern. De behöver det kapitalistiska internet. De behöver den kapitalistiska nyhetsförmedlingen. De behöver den kapitalistiska flyg- och transportbranschen. Sen behöver de bara fixa ett dåd i kvartalet så är allt klart.
Det så kallade motståndet i Irak fungerar exakt så.
När de väl har sett till att reportern från Al-Jazeera är på plats så är det bara att mörda, lemlästa och skända några biståndsarbetare, så är jobbet gjort. Koalitionens trupper blir bakbundna av en alltmer demoraliserad hemmaopinion, och...
...och just då är det presidentval.
Just nu, under en avgörande fas, eller i alla fall mitt under ett av många kommande viktiga slag i det fjärde världskriget, ska den ena parten rösta om de har förtroende för sin befälhavare.
Då börjar kändisarna rada upp sig. Whoopi Goldberg. Susan Sarandon. Bruce Springsteen. Ben Affleck. Bono.
Tagga ner. Ta det lugnt. Ta en feting. Give peace a chance!
Så fan heller.
Här har förenta staterna begåvats med en president som begriper att det fjärde världskriget brinner för fullt och som dessutom har begripit att kriget måste föras på ett helt nytt och tidigare oprövat sätt – genom att skapa demokratiska växthus mitt i satans ofruktbara öken - så vill mjukbrallorna och terroristkramarna låta trupperna packa ihop och åka hem.
Nej, George W Bush är rätt man. Han har fattat att kriget måste föras på ett helt nytt sätt.
Har ni förresten sett intervjun med Ann Coulter om valet och Irak?
John Hawkins: Do you think we're going to be able to successfully help the Iraqis become a Democratic country?
Ann Coulter: I was kind of hoping they'd go Republican.
Nåväl.
Islamofascisterna vill att vi ska svikta i tron. Islamofascisterna vill att vi ska tvivla. Islamofascisterna vinner om vi är demoraliserade. Det är deras taktik. Och mjukbrallorna vill lämna walkover.
Så fan heller.
Ekonomin är naturligtvis viktig. Handelshindren ska man såklart diskutera. Det finns säkert angelägna utbildningsfrågor också. För att inte tala om problemet med abortmotståndet.
Men det är inte det valet handlar om.
Är vi - jag skriver vi för jag hoppas så innerligt att vi tillhör den rätta sidan i det här kriget åtminstone - är vi demoraliserade, precis som islamofascisterna vill, eller är vi fast beslutsamma att vinna?
Hur demoraliserade Bono och Michael Stipe är behöver vi inte fundera så länge på, förstås.
Men vi andra?
av gudmundson kl 22:44
måndag 28 februari 2011
brev till Palme i himmeln
Året när du mördades så hade jag precis varit i Nicaragua. Du var stor där bland de politiska ledarna och bland folket. De tandlösa lantarbetarna jag tillbringade några veckor med hade samma lyster i ögonen som de utsugna statarna när de befriades ( delvis), som de första inflyttande i Vällingby, som kvinnorna på Tahrirtorget och som Mandela när han kom ut från fängelset.
När folk erövrar frihet och värdighet så erövrar dom även de djupaste i det mänskliga. Och det är därför dom glöder. När förtryckarma, utsugarna och mördarna har dragit så växer människan. Tillsammans.
Lantarbetarna på den befriade haciendan hade precis fått lära sig läsa och träffat första läkaren i sitt liv. Dom visste vem du var och många skolor döptes till Escuela Olof Palme. Förhoppningsvis heter dom fortfarande det .
Dom som mördade dig visste vad dom gjorde. Och fick vad dom ville. Ditt eget parti övergav väldigt mycket . Även om du tyvärr lät Kjell Olof Feldt påbörja avvecklingen av Wigforss och Per-Albins tänkande så tror jag att du hade kunnat bromsa lite.
I dag är fler länder befriade men samtidigt fler länder insugna i världskapitalismens och utsugnings tentakler.
Du skulle nog bli förvånad om du såg världen idag. Och lika ledsen och arg som vi är.
Dock folkens längtan kommer alltid tillbaka.
Du hade gillat vad som händer i arabvärlden , folk går ut på torg och gator och tar sin frihet och sin värdighet från korrupta diktatorer.
Du hade gillat att Cuba står starkt , men naggat i kanten.
Du hade gillat att höra att det inte blivit kärnvapenkrig.
Palme : jag lovar att pissa på Reagans, Thatchers och Bildts gravar åt dig. Hoppas du har det bra däruppe. Ta en grogg med CHe å Ho Chi Minh för mig!
Amandla!
Viva Nicaragua Libre!
Leve den internationella solidariteten!
P.S. Fidel och Nelson hälsar! D.S.
När folk erövrar frihet och värdighet så erövrar dom även de djupaste i det mänskliga. Och det är därför dom glöder. När förtryckarma, utsugarna och mördarna har dragit så växer människan. Tillsammans.
Lantarbetarna på den befriade haciendan hade precis fått lära sig läsa och träffat första läkaren i sitt liv. Dom visste vem du var och många skolor döptes till Escuela Olof Palme. Förhoppningsvis heter dom fortfarande det .
Dom som mördade dig visste vad dom gjorde. Och fick vad dom ville. Ditt eget parti övergav väldigt mycket . Även om du tyvärr lät Kjell Olof Feldt påbörja avvecklingen av Wigforss och Per-Albins tänkande så tror jag att du hade kunnat bromsa lite.
I dag är fler länder befriade men samtidigt fler länder insugna i världskapitalismens och utsugnings tentakler.
Du skulle nog bli förvånad om du såg världen idag. Och lika ledsen och arg som vi är.
Dock folkens längtan kommer alltid tillbaka.
Du hade gillat vad som händer i arabvärlden , folk går ut på torg och gator och tar sin frihet och sin värdighet från korrupta diktatorer.
Du hade gillat att Cuba står starkt , men naggat i kanten.
Du hade gillat att höra att det inte blivit kärnvapenkrig.
Palme : jag lovar att pissa på Reagans, Thatchers och Bildts gravar åt dig. Hoppas du har det bra däruppe. Ta en grogg med CHe å Ho Chi Minh för mig!
Amandla!
Viva Nicaragua Libre!
Leve den internationella solidariteten!
P.S. Fidel och Nelson hälsar! D.S.
fredag 1 oktober 2010
"Framåt med Hassan och Hasse!" 4 oktober
[b] P g a red tape och allt det andra vanliga så blev inte detta talförslag accepterat nu på måndag. Publiceras alltså istället. Blunda och tänk att du lyssnar på ett tal[/b]
Vänner,
Vänner,
I dessa dagar av blåbrun smuts så måste vi tänka i andra banor än dom vi serveras.
Makthavarna vill göra oss blinda för varandra. Dom vill att vi ska vara kunder, konsumenter, passiva mottagare av politisk och kommersiella dynga och dom vill att vi ska vara individer, som är rädda för varandra p g a massa falska etiketter.
Solidaritet betyder att se sig själv i andra. Inte att tycka synd om någon som är så kallat svagare.
Den som pratar om svaga grupper , oavsett på vilken nivå man rör sig : staten, fackföreningar, utomparlamentariska grupper- ägnar sig inte åt solidaritet. Den ägnar sig åt välgörenhet. Ingen människa är så svag att den inte kan agera tillsammans med andra för att förbättra sin situation och därmed världen. Makten vill inte det, makten vill att vi ska vara rädda och tycka synd om varandra för att känna oss som goda individer.
Se er omkring här på torget. Se varandra en liten stund. Glöm bort TV4, DN,reklamfilmerna,kändisarna,experterna. Var finns verkligheten? Ni är verkligheten. Verklighetens folk. Ni vet hur ert liv och er vardag ser ut. Behöver ni veta mer så kan ni ta reda på det. TIllsammans.
Människors sätt att tänka och handla påverkas av deras verklighet.
Låt mig berätta om Hassan och Hasse. Hassan är arbetslös eftersom den gemensamma sektorn sagt upp massa folk och p g a sitt efternamn som gör det svårt att få jobb. Hasse kör lastbil i Skåne. I hans bransch har arbetsköparna mycket konkurrens: det är upphandlingar, det är ruffel och båg, det är tillåtet för människor från andra länder att köra lastbil med halva Hasses lön. Hasses fack försöker hålla efter så gott dom kan. Hasse kanske röstade brunt i år och skyllde på Hassan. Det behöver inte betyda att Hasse är ond och dålig.
Men Hassan och Hasse har varsin tvillingbror. Hassan och Hasses tvillingar kör sopbil i Stockholm. Dom har kämpat tillsammans i flera år mot försök att sänka deras löner. Häromdagen vann sopgubbarna och deras fack en viktig seger mot arbetsköparna. Hassan och Hasse kommer se varandra som arbetskamrater . Hasse röstade nog inte på SD.
Genom kamp så ser vi varandra .
Låt mig också berätta om Gordana och Gunilla. Dom har arbetat på samma äldreboende. Nu har det sålts ut i flera etapper och deras löner och arbetsvillkor är försämrade. Bägge oroar sig över att bli av med jobbet i nästa upphandling eftersom vårdföretaget PROFIT kommer skära ned personal. Dom är så rädda och deras fack är så långt bort att dom inte kämpar tillsammans. Gunilla kanske röstade på sd detta val.Gordana kanske inte röstade eftersom dom partier hon borde rösta på inte pratar om hennes verklighet.
Vill ni se varandra och göra solidaritet?
Börja där ni är. Gräv där ni står. Läs.Lyssna. Utforska. Ta reda på. Jobba för små saker först. Gå med i någon organisation men bli inte besvikna, om organisationerna hade fungerat perfekt så hade vi inte behövt stå här idag. Leta på nätet så hittar ni en del enkla manualer , det behövs skrivas många fler. Folkrörelselinjen är en bra sida att börja på.
Är du advokat, socialarbetare eller bra på att läsa och skriva? Starta rättighetsbyråer för att hjälpa alla dom som kommer klämmas åt nu när egoismens vindar blåser .
Strunta i dom falska bilderna av vad politik är. Människor har skapat fackföreningar när dom svalt, störtat apartheid , byggt och sett varandra överallt. Då ska vi kunna bygga en flodvåg som är stark nog att tvinga fram ett nyval och dagen därefter inte somna om utan kämpa vidare .
Leve solidariteten!
Framåt! Framåt ! Framåt!
fredag 24 september 2010
Ode till en sjökapten
Jag såg henne för länge sen
vi hamnade i samma säng
Hon var söt och hade fin ände
men jag var inte riktigt där och inget mer hände
Sen drog hon långt från stan
för att förverkliga sin plan
om att plugga till sjöbefäl
hon lärde sig väl
Lång. Blond. Kvinna. Ensam bland karlar på båt. Haven. Hamnarna. Delfinerna. Valarna.Närmasta båt 100 sjömil bort. Calcutta. Suezkanalen. Längtan hem. Karlar i land som var sjökvinnans änkemän.
En vacker afton möts vi igen. Mitt i sommaren. <<<< buuuh Ledin rim
Hon är vackrare än första gången
han känner hjärtat slå som värsta pistongen
dom badar nakna i Årstaviken
han blir väldigt nyfiken
han är både berusad och betagen
hon säger hennes hjärta är upptagen
hon : är kär på annat håll
han: spelar ingen roll , kom kom!
hon: nej , kanske en annan gång Tom!
sen möts dom igen genom kaosens försåt
hon efterfestar på hans båt
en magisk kväll
efter vänner, kräftor och sprit
han försöker vara sensuell
och ylar kom hit!
Hon Tyvärr mitt hjärta är på annat håll
han "ok på min best jag har kontroll"
Han somnar och försöker glömma
men det är svårt att sluta drömma
Tiden går.
Han tror hon är lätt att hitta på nätet
men det var fan så förgätet
Hans vånda är svår
Google. En ledtråd. Eniro. SMS. Noll napp. Restart. Sen ett nummer. Ett SMS.
Ett telefonsamtal:
hej!
hej!
tack för senast!
tack själv!
fan har inte kunnat sluta tänka på dig. Ska vi ses?
JA!
Vad vill du göra? En kaffe, en promenad?
Nej , vi drar ut med din båt?
[HAN TÄNKER : Hmm Hmm, det var värst]
Ja det gör vi!
[på båten]
*allmän konversation med satans mycket erotik i luften*
-Den där killen som jag var kär i kom hem från sin resa och sa att han träffat en annan .
- Jaså? hur kändes det ? <<< redan här börjar han känna besten vakna
- kändes mycket bättre än jag trodde.
HAN : *tar på sig solglasögonen och rättar till brallorna*
Och på den vägen är det.
Min sköna blonda sjökapten!
Ja du där med dina långa ben!
Jag hoppas vi kan uppfylla varandras krav
och segla på alla livets hav.
Min valkyria!
om det blir knas nu så spyr jag!
Du är Jimmies våtaste dröm och hans fru är en kackerlacka jämfört med dig.
Varje gång vi pussas så skickar vi ett foto till [sd] så dom spyr . Sen får vi trettiotusen blond+ halvblatte barn bara för att reta dom jävlarna.
Puss!
vi hamnade i samma säng
Hon var söt och hade fin ände
men jag var inte riktigt där och inget mer hände
Sen drog hon långt från stan
för att förverkliga sin plan
om att plugga till sjöbefäl
hon lärde sig väl
Lång. Blond. Kvinna. Ensam bland karlar på båt. Haven. Hamnarna. Delfinerna. Valarna.Närmasta båt 100 sjömil bort. Calcutta. Suezkanalen. Längtan hem. Karlar i land som var sjökvinnans änkemän.
En vacker afton möts vi igen. Mitt i sommaren. <<<< buuuh Ledin rim
Hon är vackrare än första gången
han känner hjärtat slå som värsta pistongen
dom badar nakna i Årstaviken
han blir väldigt nyfiken
han är både berusad och betagen
hon säger hennes hjärta är upptagen
hon : är kär på annat håll
han: spelar ingen roll , kom kom!
hon: nej , kanske en annan gång Tom!
sen möts dom igen genom kaosens försåt
hon efterfestar på hans båt
en magisk kväll
efter vänner, kräftor och sprit
han försöker vara sensuell
och ylar kom hit!
Hon Tyvärr mitt hjärta är på annat håll
han "ok på min best jag har kontroll"
Han somnar och försöker glömma
men det är svårt att sluta drömma
Tiden går.
Han tror hon är lätt att hitta på nätet
men det var fan så förgätet
Hans vånda är svår
Google. En ledtråd. Eniro. SMS. Noll napp. Restart. Sen ett nummer. Ett SMS.
Ett telefonsamtal:
hej!
hej!
tack för senast!
tack själv!
fan har inte kunnat sluta tänka på dig. Ska vi ses?
JA!
Vad vill du göra? En kaffe, en promenad?
Nej , vi drar ut med din båt?
[HAN TÄNKER : Hmm Hmm, det var värst]
Ja det gör vi!
[på båten]
*allmän konversation med satans mycket erotik i luften*
-Den där killen som jag var kär i kom hem från sin resa och sa att han träffat en annan .
- Jaså? hur kändes det ? <<< redan här börjar han känna besten vakna
- kändes mycket bättre än jag trodde.
HAN : *tar på sig solglasögonen och rättar till brallorna*
Och på den vägen är det.
Min sköna blonda sjökapten!
Ja du där med dina långa ben!
Jag hoppas vi kan uppfylla varandras krav
och segla på alla livets hav.
Min valkyria!
om det blir knas nu så spyr jag!
Du är Jimmies våtaste dröm och hans fru är en kackerlacka jämfört med dig.
Varje gång vi pussas så skickar vi ett foto till [sd] så dom spyr . Sen får vi trettiotusen blond+ halvblatte barn bara för att reta dom jävlarna.
Puss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)